Min berättelse.

Efter många års sjukdom med en mängd olika diagnoser fick jag 2001 reda på att jag led av den neurologiska sjukdomen Multipel Skleros. Ett besked som jag blev närmast lättad över att höra, mina besvär hade ett namn och jag var inte socialt missanpassad och arbetsskygg som var det senaste uttalande en läkare sa var mina besvär. Efter år av läkarbesök, utskrivning från både arbetsförmedling och försäkringskassa kunde jag äntligen själv påvisa att jag hade en verklig sjukdom.
Jag fick veta att det inte fanns någon bot mot sjukdomen, endast bromsmedicin som i mitt fall skulle innebära att själv injicera beta feron varannan dag. 2003 började jag med denna behandling vars baksida förde med sig att jag blev beroende av ett stort antal smärtstillande preparat för att stilla smärtorna injektionerna gav. Men det hjälpte bara tillfälligt.
Sökte efter alternativa behandlingsformer såsom akupunktur, ayurveda och allehanda kosttillskott men det var dyrt och pengar var något som jag saknade.
Hade även läst om att cannabis hade en positiv inverkan på sjukdomar och bl.a. ms. Jag beslutade då tillsammans med en god vän att inhandla frön och odla själva trots att vi mycket väl visste att det var olagligt, men risken att äka fast vägde lätt mot att få må bra.
Jag reagerade väldigt positivt på cannabis, jag slapp kramper, värk och kände mig i största allmänhet levnadsgladare och kände dessutom inte av några biverkningar. Vi bestämde oss för att köpa lite olika sorter för att hitta den bästa sorten för mig att nyttja, vi införskaffade även nödvändig utrustning som odlingstält, belysning och fläktsystem.

Vi hann knappt komma igång med odlingen på allvar innan polisen knackade på dörren, vi blev gripna och anhållna för att sedan bli häktade.
Tiden i häktet blev väldigt påfrestande i det avseendet att det inte finns någon form av handikappsanpassning, personalen saknade helt kunskaper angående vad för hjälpbehov en sjuk och handikappad människa behöver samt en ovilja att ta på sig ett arbetsmoment som "egentligen" inte ingick i deras arbetsuppgifter. Personalens attityd och bemötande mot dig var nedlåtande och helt respekt lös. Du är redan dömd i deras ögon, utan att haft möjlighet till rättegång.
Cellen saknade egen toalett vilket medförde att du måste larma på personalen som i mån av tid/lust kom och låste upp och lät dig komma ut till toaletten. Duscha blev du erbjuden i mån av tid en gång i veckan.
Efter ca 2 veckor blev jag flyttad ner till sjukavdelningen där den enda skillnaden var att du hade toalett i cellen samt att den var ungefär dubbelt så stor, men att den var större var mera nackdel för mig då jag inte kunde hålla mig i väggar och dylikt.
Jag fick med mig endast ett fåtal doser av min bromsmedicin till häktet men tänkte att det inte skulle bli några problem då jag hade nya att hämta på apoteket. Dock skulle det visa sig att det inte skulle bli så enkelt. Häktespersonalen vägrade att hämta ut medicinen med motiveringen att det var ingen "allmän" medicin som kunde ges till någon annan intagen om jag av någon anledning skulle släppas fri. Jag hävdade då att medicinkostnaden icke behövde ligga kriminalvården till last då jag hade avbetalnings uppgörelse med apoteket och själv skulle betala dessa kostnader. Men detta hjälpte inte. Jag fick inte mina mediciner och endast 2 stycken Alvedon som smärtstillande om dagen, ingenting annat.

Efter ca 2 veckor på sjukavdelning fick jag flytta upp till den vanliga avdelningen och som orsak angavs att jag behövde röra på mig... Jag kunde inte delta i dem dagliga promenaderna pga. att de var förlagda på taket med lång gångsträcka dit + trappor och något annat alternativ fanns inte att tillgå, fanns heller inte personal till att låta mig gå en annan sträcka så den motiveringen kunde jag inte riktigt förstå...Under tiden i häktet erbjöds jag inte vid något tillfälle utevistelse eller tillgång till friskluft.
Efter nästan tre månader i häktet var det dags för rättegång. Vägen dit hade varit en utdragen process mycket beroende på mängden som de ville åtala oss för och som vi bestred, som mest var det uppe i närmare 1,100 gram vilket berodde på att polisen då vägde allt växtmaterial som fanns ovan jord fuktigt.
Vi förklarade då att det var långtifrån allt som var användbart, såsom stammar och blad. Det enda som vi hade intresse att använda var "buddsen", (blommorna) men det ville inte polisen ta hänsyn till då det i teorin även gick att använda de växtdelar som vi valde att rata till framställning av narkotika.

Men det som fick vikten att reduceras radikalt var när vi pekade att en stor del av plantorna var så kallade "moderplantor" (plantor som vars syfte endast är att ge sticklingar och dessa låter man aldrig börja blomma) och eftersom plantorna inte innehåller eller ens börjar producera thc förrän de sätts i blom så kan ju inte de tillgodo räknas då de är jämförbara med industrihampa som i sig inte är olagligt. Det var ett faktum som de efter analys hos SKL måste ta hänsyn till och då sjönk mängden till 900 gram i torkat skick.
För detta så dömdes vi båda till ett års fängelse vardera.

För min del så blev jag släppt ur häktet direkt efter avslutad rättegång medan min vän fick stanna kvar för att invänta placering på anstalt. För min del skulle det visa sig att det dröjde drygt ett år efter rättegången innan jag kom till fängelset, dels för att jag själv bad om uppskov en gång för att kunna ordna med betalning av hyra och andra räkningar. De sociala myndigheterna vägrade först att hjälpa mig med hyran men efter en artikel i expressen (http://www.expressen.se/ledare/1.1015772/080123-ett-overgrepp) så gick det helt plötsligt bra. Jag använde även tiden till att försöka informera och framhäva för kriminalvården om mitt hjälpbehov. Jag blev först placerad på Färingsö utanför Stockholm men det ändrades sedan till Hinseberg utanför Örebro. Hinseberg är en sluten klass D anstalt enbart för kvinnor.

Jag inställde mig själv den 3 februari 2008, och trots att jag både genom telefon och brev informerat om min sjukdom/hjälpbehov så uppstod problem redan på mottagningen. De hade inte förstått att jag var beroende av rullstol med ledsagare då jag vid tidpunkten endast hade funktion i en arm.
Efter mycket om och men blir jag visad till min cell som var mitt hem i nästan 8 månader framöver. Jag skulle komma direkt till sjukavdelningen Bella och inte gå via "riksen" som annars var brukligt innan du placerades ut på en avdelning. Den är stor för att vara en cell mest för att det ska gå att manövrera en rullstol/rollator, lift eller andra hjälpmedel där inne.Där fanns en höj och sänkbar sjukhus säng, tv och klockradio. Ett fönster av okrossbart glas, med utsikt mot stängslen, de sedvanliga möblerna som skrivbord, garderob och en "bokhylla" samt stor handikappsanpassad toalett. Det enda larm som fanns i cellen var beläget på väggen vid sängen, ca 1½ meter upp vilket jag tyckte var väldigt märkligt i en cell som ska vara handikappsanpassad. Jag frågade vad jag skulle göra för att påkalla uppmärksamhet om jag skulle ramla och bli liggande på golvet, men det var nåt som skulle lösas senare.
Jag börjar med att plocka upp kläderna och annat jag blivit tilldelad som bestod av bl.a. 2 t-shirt med ärm, 1 utan ärm, 1 collegetröja, 2 par joggingbyxor, 2 par strumpor, 1 par leggings, 4 par trosor, joggingskor, vinterkängor, innetofflor i plast, ytterjacka, mössa och vantar. 1 pyjamas, 2 handdukar, 1 badlakan, och till sommaren utlovades även linne och sarong. Alltsammans i någon färglös gråskala märkt kriminalvården Ville du byta något eller önskade extra så fick du skriva en anhållan, vilket det skulle visa sig att du måste göra för allt du önskade göra. Efter en stund blir jag körd till köket, det var dags för mat. Vi fick vår mat nedskickad från storköket till skillnad från andra avdelningar som lagade sin mat själva, men även vi hade möjlighet att tillaga/värma mat själva. Den tillagade maten kom i cantiner som stod i värmeskåp samt en kyllåda som innehöll mjölk och allehanda kylvaror. Då jag inte själv kunde servera mig mat var personalen tvungen att hjälpa mig ta mat samt diska min tallrik, bestick och glas. Jag vart lite fundersam hur denna särbehandling av mig skulle bemötas av de andra intagna men problemet skulle visa sig bli det motsatta. Det hände, utan att överdriva dagligen, att jag fick påkalla personalen för att få hjälp med maten. De dagar som det fungerade bäst var när en utav mina två kontaktpersoner jobbade. De andra intagna ville hjälpa mig istället för att jag skulle invänta att personalen gjort klar sin lunch, möte, telefonsamtal eller vad det nu må vara, men det fick de inte göra utan riskerade då rapport. De fick i övrigt inte heller hjälpa mig då det var personalen som skulle göra detta som det hette, vilket fungerade väldigt, väldigt dåligt. Detta problem skulle visa sig bestå hela strafftiden. Inlåsningen sker 19.45 och upplåsning oftast och i bästa fall 8.00. I Sveriges rikes lag står skrivet att en fånge får inte vara inlåst i mera än 12 timmar i sträck om det inte handlar om isolering. Här överträddes den lagen dagligen utan någon som helst åtgärd, märkligt.

Området kring Hinseberg består av bara backar och en massa olika byggnader för diverse aktiviteter vilket medförde att det vart en hel del stjutsande för personalen och det medförde sig i sin tur att jag väldigt snart fick en elrullstol. Detta underlättade både för mig själv och personalen men tillvaron vart långt ifrån problemfri i och med detta. Ett exempel var när vi skulle fördriva dagarna i den så kallade pysselterapin. Då den vanliga ingången hade en trappa så blev jag hänvisad till att ta mig in via lastkajen och vidare genom industrin.
Industrin innefattade bl.a. ett tryckeri, syateljé och paketeringsmaskiner mm. Jag frågade om det skulle inträffa brand i tex. tryckeriet, hur jag skulle kunna komma ut? Svaret jag fick att det då skulle strömma dit personal och hjälpa mig... Dock hände det ett flertal gånger att säkerhetspersonal ifrågasatte varför jag skulle åka in denna väg, både ordinarie personal vikarier visade sig inte ha aning om vägen. Vad fanns det då för garantier för mig? På grund av alla backar så höll det på att inträffa ett flertal incidenter med rullstolen då den gled helt okontrollerat (hände både i vinterväglag och under sommaren) vilket gjorde att jag måste ha en personal tillgänglig trots den eldrivna rullstolen. Det inträffade tack o lov ingen allvarligare incident men jag hade aldrig trott att det var personalen och inte de andra intagna som skulle få mig att känna otrygghet. Vare sig du studerar, arbetar eller deltar i arbetsprogram så sätts pengarna du tjänar in på ett kort som du kan handla på i kiosken där endast ett fåtal varor finns till försäljning. I kiosken såldes även speciella telefonkort du måste ha om du hade möjlighet och tillåtelse att ringa.

Efter en tid så fick jag problem med svullnad i fötterna och kraftiga magsmärtor. Ett flertal anhållan skrevs om att få komma till fängelseläkaren men dessa besök ledde ingen vart. Då jag efter drygt ett par månader började kräkas så skickades jag till akuten i Lindesberg. Resan dit skedde i kriminalvårdens sedvanliga transportbuss i vilken jag även i friskt tillstånd hade stora problem att ta mig i och ur, men inga undantag gjordes så det var bara försöka pallra sig in i bilen. De fann dock inget på sjukhuset som orsakade mina besvär och jag fick återvända till fängelset. Mina problem tilltog och jag fick inte behålla någon mat eller dryck alls. När jag bad om att få komma till sjukhus igen fick jag höra att det var minsann inte lätt att ordna med transport så jag skulle inte förvänta mig att få åka iväg en gång till... De tog en snabbsänka och då det visade att den över 200 så fick jag åka iväg, denna gång till sjukhuset i Örebro. Där beslutades att dem skulle operera mig, öppna upp magen för att se vad som var fel då de inte syntes nåt på röntgen... Det visade sig att tjocktarmen hade virat runt sig kring blindtarmen som var inflammerad och frätt hål, så dem var tvungna att även ta bort några centimeter av tarmen. Jag låg kvar på sjukhuset i 5 dagar med 2 extra inkallad personal som bevakade mig inne på rummet dygnet runt. Jag frågade om de misstänkte att jag som nyopererad, dessutom ms sjuk skulle hoppa ut genom fönstret 5 våningar upp eller vad motiverade denna extra bevakning men det fick jag aldrig något svar på. En fånge kostar normalt mellan 2500 och 5000 beroende på anstalt mm, vad jag kostade samhället under dessa dagar kan man då bara fantisera om...

7 månader och 23 dagar senare får jag lämna anstalten och då känner jag mig varken bättre som människa, motiverad eller behandlad. Det jag känner är snarare hat över kriminalvården och sorg över de som jag lämnar kvar där inne. Vi gjorde även en hel del anmälningar till både JO och justitiekanslern men som alla lades ned utom på en punkt där fängelseledningen åtgärdade saken indirekt när det framkom att vissa av oss interner skulle göra en radiointervju.

Susanne Eriksson